Vägen till ett värdigt boende

 – Seminarium om bostadsprogrammen i Nicaragua. 28/1 2010

Efter orkanen Mitch i Centralamerika gav Sverige ett omfattande stöd till återuppbyggnad av bostäder i Honduras och Nicaragua. Sedan dess har den Sida-stödda stiftelsen Prodel och den kooperativa bostadsrörelsen i Nicaragua ytterligare utvecklat sina metoder för ett långsiktigt, hållbart bostadsbyggande.
Nu står världen inför enorma utmaningar när Haitis infrastruktur ska byggas upp efter jordbävningskatastrofen.
• Finns det erfarenheter från Nicaragua som kan användas på Haiti?
• Hur ska de lokala organisationerna i Nicaragua arbeta vidare när det svenska stödet upphör?
• Vad har insatserna i Nicaragua lett till, vilka konkreta resultat kan vi se?
Detta var några av de saker som diskuterades på vårens första seminarium inom ramen för projektet Exito Nicaragua tillsammans med Gun-Britt Mårtensson, före detta ordförande i HSB och Marlon Olivas, chef för stiftelsen Prodel i Nicaragua.

Temat för seminariet var rätten till en värdig bostad, svårigheterna att få lån för de fattiga i Nicaragua och en diskussion där det växlades flitigt mellan spanska och svenska.

Gun-Britt Mårtensson, bland annat tidigare vice ordförande i Kooperation Utan Gränser, förklarade hur det i biståndet gällde att ge människor kraft, styrka och en tro på att de själva kunde lösa sina problem, medan Marlon Olivas, chef för Prodel i Nicaragua, berättade om hur deras arbete fungerade.

Gun-Britt Mårtensson menade på att Nicaragua till viss del hade fungerat som ett experiment för hur det svenska biståndsarbetet skulle fungera, inte bara på en finansiell nivå, utan också rent praktiskt i det faktiska arbetet i Nicaragua

Bostads- och byggandekonceptet, som har varit en stor del i samarbetet, var en av de positiva idéer och metoder som hade förfinats i Nicaragua och förts vidare till andra platser och just detta blev hett debatterat, hur ska man kunna föra det positiva från Nicaragua vidare till andra utvecklingsländer?

Att ta ett koncept från ett land och utan modifikationer applicera det på ett annat land skulle inte fungera var alla överens om. För att föra ett koncept vidare krävs en förståelse av befolkningen och den särskilda situationen som råder i just det landet.

”Kooperativt boende”

Gun-Britt Mårtensson berättade om när hon besökte Uruguay och hennes första erfarenhet av hur man jobbar med bostadskooperation utanför Sverige. Hon förklarade hur modellen i Uruguay var väldigt lik den svenska kooperativa modellen när det gällde ägande och den organisatoriska delen. Men eftersom familjerna hade väldigt ont om pengar så byggde de husen själva. Med sina egna pengar köpte de tegelsten för tegelsten, och sedan byggde man husen gemensamt genom att varje familj ägnade 25 timmar per vecka på gemensamt byggande. Detta samarbete bidrog också till att man skapade en gemensam barnomsorg och den ledde till ökad jämställdhet, eftersom alla var beroende av varandra.

- Nicaragua fortsatte att vidareutveckla den här modellen. Grejen är inte att få, grejen är att veta att man själv kan.
När man vet att man själv kan, det är då man växer som människa, menade Gun-Britt Mårtensson.

Sedan vände diskussionen in på mikrokrediter och hur mikrofinans kan vara bra för små lån, men att små krediter är ohållbara när det gäller att låna till att bygga hus. Om en familj vill köpa nya verktyg till exempel så kan de ta ett mikrolån. För trots att räntan ligger på 24 procent så kan de betala tillbaka lånet, eftersom det var så pass litet. Men att ta ett större lån för att bygga ett hus till en ränta på 24 procent är naturligtvis omöjligt.

Då bestämde sig Kooperation Utan Gränser för att gå in genom att skapa en så kallad ”Revolving Fund”. Det gick till så att Kooperation Utan Gränser tog ett lån av vilket de lånade ut pengar till endast 2 procents ränta. När lånet sedan betalades tillbaka så gick det vidare till nästa person.

Att det svenska biståndet till Nicaragua avslutas är givetvis ett problem men som tidigare praktikanten Märta Bergqvist påpekade: ”Bara för att pengarna försvinner så kommer inte idéerna dö ut”. Kooperation Utan Gränser kommer att fortsätta sitt arbete i Nicaragua.

När Marlon Olivas började berätta om sin egen organisation så förklarade han att de jobbade med samma människor och samma problem som Kooperation Utan Gränser, fattiga familjer som inte har råd att bygga egna hus eller ta lån.

Marlon Olivas menade att man var tvungen att ta ett steg i taget och att det viktiga var slutresultatet, en värdig bostad. Han påpekade dock att det behövdes mycket stöd för att bostäderna skulle byggas väl och att de hade en väldigt liten teknisk rådgivning.

Marlon Olivas förklarade sedan Prodels verksamhet, hur målet var att förbättra människors tillvaro, bostad och inkomstmöjligheter. Han beskrev ett program för förbättring av kvarteret, ”det kollektiva behovet” som berör dricksvatten, elektricitet med mera, ett program till att förbättra området omkring bostaden och även ett mikrokreditprogram för små företag. Han berättade vidare att invånarna är delaktiga genom hela processen. Man identifierar vilka resurser området har, arbetskraft, material med mera, och alla faktorer spelar in när besluten ska tas.

”Kan man föra det här vidare till andra ställen som till exempel Sydafrika?” frågade David.

- Det går inte att fullt ut överföra erfarenheter, man kan inte ta Prodels erfarenheter och implementera dem någon annanstans för det som byggts upp i Nicaragua är ett resultat av många års arbete. Men vi kan inspirera. Vad Prodel har visat är att dem fattiga kan betala. Om man arbetar på rätt nivå då kan det fungera.

Under debatten kom även delar av publiken in i diskussionen. Bland annat berättade Maritza Canek som är chef för FDLG,  en organisation i Guatemala, om deras tillvägagångssätt.

- Jag håller med om att det inte går att flytta en institution men vi har lärt oss mycket från andra. T.ex. pratar man 21 maya-språk i Guatemala, vi måste ta hänsyn till denna verklighet i vårt arbete. Den form som vi genomför programmet för bostadsbyggnad under är unikt för vårt land, men jag tror att man kan lära av varandra.

Det påpekades också att steget från att föra vidare en fungerande metod från ett centralamerikanskt land till ett annat inte var särskilt långt, med tanke på att det är en ganska enhetlig region.

Som avslutning ställde David frågan hur uppbyggandet av Haiti skulle gå till?

Gun-Britt Mårtensson ansåg att nyckeln låg i att organisera människor, att göra dem medvetna. Hon menade på att kooperationens färdigheter ligger i att människorna själva gör vad de vill ha gjort. 

Marlon Olivas började med att förklara att alla katastrofer skiljer sig åt och att det inte är samma sak när människor utifrån kommer för att lösa ett problem som gäller lokalbefolkningen.

- Det gäller att avväga vad som behövs på kort sikt och vad som behövs på längre sikt, att inte upprepa tidigare problem.

Han påpekade också att det är viktigt att integrera lokalbefolkningen och att få deras medverkan i arbetet, att se till att dem själva blir en del i utvecklingsprocessen. 

Ludvig Perman