Sverige lämnar svaga demokratier

Sverige avslutar utvecklingssamarbetet med både Nicaragua och Honduras i politiskt känsliga lägen. Den demokratiska utvecklingen i länderna har inte bara stannat upp, utan även tagit flera steg tillbaka enligt flera paneldeltagare.

Manipulerade kommunalval i Nicaragua, statskupp mot en demokratiskt vald regering i Honduras, detta är processer som påverkar själva demokratins kärna. Därutöver finns det en rad allvarliga hot mot stabiliteten och demokratin i regionen såsom organiserad brottslighet, trafficking, narkotikahandel och vapenhandel, hot som har vuxit sig allt starkare under 2000-talet. Idag påverkar dessa frågor politiken på många sätt samtidigt som de kostar enorma summor att bekämpa. Utbredd korruption och straffrihet försvårar situationen ytterligare och fortsätter att vara stora problem på regional nivå enligt Sveriges tidigare ambassadör för bland annat Honduras, Guatemala och Nicaragua, Ewa Werner-Dahlin.

– Det finns en tydlig koppling till demokrati, för om det finns straffrihet så finns det ingen demokrati. Samtidigt visar utvecklingen i Honduras och Nicaragua att den styrande eliten där har en annan syn på demokrati än vad vi har, konstaterade Ewa Werner-Dahlin.

En central fråga i diskussionen rörde framtiden och hur Sverige kan fortsätta vara en politisk röst i regionen efter det att utvecklingssamarbetet avslutats.

– Även om ni i Sverige inte vill fortsätta med ekonomiskt stöd, så förväntar vi oss att ni följer vår utveckling och deltar i den politiska diskussionen om regionens framtid, sa Luis Alberto Cordero, chef för Arias-stiftelsen i Costa Rica.

Själv var Luis Alberto Cordero inte förvånad över ett militärt maktövertagande i Centralamerika:

– Det som förvånade mig var att kuppen genomfördes i Honduras och inte i Guatemala där staten är oerhört svag och det militära inflytandet fortfarande mycket stort.

Claudia Pineda, chef för forskningscentret Instituto de Estudios Estratégios y Politicas Públicas, deltog i diskussionen via länk från Nicaragua. Hon uttryckte stark oro över de senaste årens politiska utveckling i Nicaragua.

– Den stora krisen för den politiska eliten har med de institutionella strukturerna att göra, de har politiserats. Om politikerna inte fokuserar mer på utbildningsfrågor och en fungerande marknad kan vi aldrig uppnå den stabila stat som invånarna drömmer om.

Många menar att regimen i Nicaragua har valt en form av demokrati där man samarbetar med organisationer och journalister som står på rätt sida politiskt. Medan dessa aktörer används som kanaler för politiska budskap och ges favörer i form av mat och utbildningsplatser, får andra kämpa i motvind. Men det är inte avsaknaden av demokrati som är värst enligt Claudia Pineda.

– Den extrema fattigdomen ökar i Nicaragua, klyftorna mellan rika och fattiga har inte minskat. Men alla siffror som rör utvecklingen i landet kontrolleras av regimen och statistiken offentliggörs inte, konstaterade hon.

I slutet av 2011 är det presidentval i Nicaragua och den nicaraguanska journalisten Carlos F Chamorro befarar att den nuvarande regimens kontroll över bland annat valmyndigheten kommer att innebära att valfriheten begränsas. Carlos F Chamorro framhöll att valmyndigheten och högsta domstolen, som tidigare var väl fungerande och trovärdiga myndigheter, idag är genomkorrupta.

– Det känns hopplöst att vi inte har en oberoende myndighet som kan räkna rösterna under kommande val. Om rättvisan inte fungerar som den ska, så kan dessutom narkotikahandeln få ordentligt fotfäste, sa Carlos F Chamorro.

Här fyller det civila samhället en oerhört viktig funktion. För utan påtryckningar från civila samhällets aktörer tror inte Carlos F Chamorro på politisk förändring.

– Regimen har makten och kommer inte att släppa den frivilligt, därför måste kravet på förändringar komma från andra håll, inte minst från det civila samhället.

I en i stort mycket negativ bild av utvecklingen i regionen ville Carlos F Chamorro ändå lyfta fram det positiva faktum att militären i Nicaragua helt valt att hålla sig utanför politiken.

– Militären i Nicaragua har inga egna politiska maktambitioner som i många andra länder i regionen. Därför kommer vi inte att se en utveckling som liknar den i Honduras.

Sidas representant i Honduras, Jan Robberts, arbetar nu med att stänga samma Sida-kontor som han var med att bygga upp efter orkanen Mitch för drygt tio år sedan. Är han besviken över utvecklingen i landet?

– Vi har inte lyckats uppnå det vi önskade, men vi har återlämnat en stat som räddats från naturkatastrofen och vi har varit med att starta många viktiga processer. En riktig rättstat behöver självklart demokrati och Honduras har en nästan trettio år lång process av politisk reformering pågått, fram till kuppen 2009.

Kuppen i Honduras 2009 där president Manuel Zelaya avsattes av landets militär innebar att det svenska bilaterala biståndet frystes. Sedan den nuvarande, valde presidenten tillträtt har visst samarbete inletts. Våldet och övergreppen mot medier och det civila samhället fortsätter dock.

Kuppen innebar en kraftigt tillbakagång för demokratiseringsprocessen, samtidigt som man de senaste åren sett ett ökat engagemang inom det civila samhället.

Ett stort problem idag är dock bristen på dialog och samtal mellan den styrande regeringen och det civila samhället:

– Tidigare var det civila samhället en viktig samhällsaktör. Idag har vi inga som helst möjligheter att påverka politiska beslut, menade Xiomara Velásquez, generalsekreterare för organisationen EROC i Honduras.

Hon beskrev erfarenheterna av samarbetet mellan Sverige och Honduras som positiva.

– Många organisationer har en fantastisk erfarenhet av samarbetet med Sverige. Vi har uppnått många viktiga resultat, speciellt på lokal nivå. Därför är det extra tråkigt att Sverige drar sig tillbaka.

Vilka möjligheter finns det då inför framtiden?

Jan Robberts framhöll att Sverige har varit drivande vad gäller att förmå den nya regeringen i Honduras att öppna dialogen med det civila samhället. Sverige stödjer också flera initiativ till och försoning, bland annat den nationella försoningskommission som nu börjar arbeta. Helt lämnar dessutom inte Sverige länderna. Vi är med och finansierar EUs bistånd och som EU-medlemmar bidrar vi till utformningen av EUs politik.

Maria Tegborg, Sidas representant i Nicaragua, konstaterade att Sidas syfte med slutseminariet hade uppnåtts. Tanken var att presentera ett brett spektrum av teman, utan vidare fördjupning, för att inspirera till fortsatta processer i form av diskussioner, utbyten och samarbeten.

Maria Tegborg avslutade hela slutseminariet med ord som fick en dubbel innebörd:

– Här i Stockholm är det nu sent på eftermiddagen, men i Managua är det fortfarande tidigt, man har bara börjat. Det är morgon!

Anna Widmark