Nicaraguabiståndet - en sammanfattning

Exit Project Nicaragua genomförde under våren 2009 intervjuer med ett antal svenskar och nicaraguaner, som bedömdes ha en överblick över biståndssamarbetet mellan länderna inom flera områden och under längre perioder. Syftet var att inledningsvis få en överblick och samla ihop synpunkter på hur biståndet utvecklats, vad som gett resultat och vilka svårigheterna varit. Den insamlade informationen utgör nu ett underlag för utformning och genomförande av olika aktiviteter och sammanställningar av erfarenheter och resultat i samband med Exit Project Nicaragua. Denna sammanfattning av intervjuerna har gjorts efter två huvudlinjer. Den första delen av sammanfattningen speglar de intervjuades beskrivning av hur biståndets inriktning och innehåll skiftat över tiden. Den andra delen gäller vad intervjupersonerna bedömt varit lyckade eller mindre lyckade delar av samarbetet. Biståndet över tiden När det gäller biståndets innehåll och inriktning kan man grovt dela in denna i tre perioder som mer eller mindre sammanfaller med de tre decennierna som samarbetet mellan Sverige och Nicaragua pågått. 1980-talet Den första perioden började när sandinisterna tog makten 1979 då Sverige inledde diskussioner om bistånd med den nya regimen bara några veckor efter maktövertagandet. En bakgrund till detta var att Sverige redan under sandinisternas motståndskamp gett bistånd till rörelsen. Det svenska stödet byggde på ett starkt politiskt engagemang för den sandinistiska kampen mot Somozas diktatur, på liknande sätt som Sverige under 1970-talet hade stött befrielserörelser och nya regimer i Sydostasien och Afrika. Biståndets innehåll präglades under denna första period av stöd till områden som Sverige var bra på och som både svenskar och nicaraguaner bedömde att det fanns behov för i Nicaragua. Det gällde utveckling av skogsbruk, gruvdrift och energiförsörjning, men även hälsovård och stöd till import av basvaror. Det viktigaste var kanske ändå det politiska engagemanget för Nicaraguas utveckling i allmänhet. Detta engagemang präglade i hög grad också svenska enskilda organisationer och folkrörelser, som upprättade samarbeten med motparter i Nicaragua med finansiering från Sida. En stor grupp svenskar kom därför att via biståndet arbeta i Nicaragua under 1980-talet, antingen som volontärer via enskilda organisationer eller anställda hos svenska konsultföretag (vilka anlitades för stödet till skogsbruk, gruvdrift och energiförsörjning). Under den senare delen av 1980-talet förändrades förutsättningarna för biståndssamarbetet p g a inbördeskriget. Fokus kom alltmer att ligga på kortsiktiga insatser för överlevnad, snarare än på långsiktig utveckling. Det politiska engagemanget för Nicaragua från svensk sida var fortfarande starkt, med syfte att både motverka USAs inflytande i regionen och att bidra till stabila fredprocesser. Valet i Nicaragua 1989, då sandinisterna förlorade makten i de första fria valen, blev en viktig faktor för fredsprocessen. 1990-talet Efter valet präglades utvecklingen i Nicaragua av omställningar i tre avseenden – från krig till fred, från revolution till demokrati och från planekonomi till marknadsekonomi. Detta påverkade även biståndet, som under början av 1990-talet inriktades på att ge stöd till denna omställning. Samtidigt hade det svenska biståndet i allmänhet alltmer kommit att inriktats mot stöd till mänskliga rättigheter, demokrati och fattigdomsbekämpning. De viktigaste områdena för stödet under 1990-talet var rättsväsende (lokala domare och polisen), regional och lokal utveckling (mikrokrediter, lokala projekt med folkligt deltagande och försoning mellan stridande parter i inbördeskriget), social service (hälsovård, vatten och sanitet, mm). Samtidigt fortsatte stödet till skogsbruket och energiförsörjningen (i delvis nya former) medan gruvstödet avvecklades. Stöd utgick även på kulturområdet, framför allt till biblioteksverksamhet, baserat på kontakter som utvecklats under 1980-talet. Stödet till det civila samhället utvecklades genom att bidrag gavs direkt till enskilda organisationer i Nicaragua utan att de hade ett samarbete med svenska organisationer. På detta sätt ville Sverige stödja framväxten av organisationer som kunde företräda medborgarna och olika intressegrupper i en dialog med staten (och kommunerna) på liknande sätt som folkrörelserna i Sverige. Områden som särskilt prioriterades för detta stöd var jämställdhet, kvinnors och barns rättigheter, rättshjälp och utbildning i medborgliga rättigheter (bl a i samband med val). Det politiska engagemanget från svensk sida för biståndet till Nicaragua svalnade under 1990-talet, även om inriktningen gav uttryck för Sveriges vilja att stödja utvecklingen av demokratiska processer och institutioner, liksom för ett långsiktigt biståndsengagemang oberoende av regeringsskiften i landet. Utvecklingen i Nicaragua var i början av perioden relativt stabil, om än långsam och med inslag av lokala konflikter i inbördeskrigets och den ekonomiska omställningens spår. Under den senare delen av 1990-talet påverkades utvecklingen av konstitutionella kriser, mer kortsiktig politik från regeringen Aleman efter valet 1996 och ökande korruption. 2000-talet Svagheterna hos den nicaraguanska regeringen fortsatte under 2000-talet. Även om regeringen Bolaños hade goda ambitioner, hindrades dessa av alliansen mellan Aleman och sandinisterna i parlamentet. Samtidigt fanns en öppenhet för dialog med biståndsgivare och Nicaragua kom att vara ett av de första länder där samarbete och samordning mellan biståndsmottagare och givare effektiviserades enligt den s k Paris-överenskommelsen (internationellt möte om bättre samordning mellan biståndsgivare till ett land och om att stärka rollen för mottagarlandets regering för denna samordning). Efter valet 2006 återkom sandinisterna till regeringsmakten, vilket inneburit en relativt hög grad av centralstyrning av myndigheterna, minskat samarbete med civila samhället och mindre aktiv dialog med biståndsgivarna. Det svenska stödet till centrala statliga funktioner, som riksrevision och valmyndighet, blev i denna situation svåra att fullfölja p g a bristande politisk vilja i Nicaragua och möjlighet att utveckla dessa funktioner. Stödet till polisen påverkades dock inte lika mycket och har kunnat fortsätta och ge goda resultat. Även stöd till lokala domare och rättshjälp har fortsatt. I övrigt har det svenska stödet under det senaste decenniet främst inriktats på hälsovård, lokal utveckling (mikrokrediter och lokala projekt) samt stöd till småjordbrukare (mjölk- och kaffeproducenter). Stödet till civila samhället har fortsatt och utvecklats genom fonder där enskilda organisationer i Nicaragua kan söka medel för projekt inom givna ramar. En sådan fond (för mödravård och reproduktiv hälsa) har också förmedlat bidrag från flera biståndsgivare utöver Sverige. Samarbetets resultat och genomförande De områden för stöd som anses ha gett bäst resultat och vilka även bedöms kunna bli varaktiga är:

• Grundläggande hälsovård med framför allt mödra- och barnavård, där svenskt stöd till lokala hälsovårdsområden (ung motsv svenska landsting) utgjort grunden för utveckling av nationella riktlinjer och system.
• Den nationella polisens utveckling av organisation, kompetens och arbetsmetoder.
• Lokal utveckling via den (sedan 2004) fristående stiftelsen PRODEL, som förmedlar mikrokrediter för bl a bostadsförbättringar och stöder kommunala infrastrukturprojekt med aktivt folkligt deltagande, liksom liknande stöd till regionförsamlingar och kommuner på Atlantkusten.
• Småskaligt jordbruk med utveckling av organisation, samverkan, brukningsmetoder och marknadsföring för småbönder som odlar kaffe och producerar mjölk.
• Stöd till lokala försoningsprocesser och lokalt rättsväsende bedöms också ha gett resultat på kortare sikt, men frågetecken finns hur pass varaktiga dessa resultat är då de, särskilt vad gäller rättsväsendet, är beroende av centrala instansers intresse och politiska vilja.

Stöden ovan inleddes i de flesta fall under 1990-talet (se under ”Biståndet över tiden”) och har även fortsatt under 2000-talet, om än i vissa fall i nya former (stöd till hälsovården på nationell nivå i nära samarbete med andra biståndsgivare). Man kan också notera att både stödet till lokal utveckling och till basal hälsovård har influerat liknande satsningar i andra länder i Centralamerika. De satsningar som gjordes på produktiva insatser under 1980-talet (skogsbruk, gruvor och energi), och som delvis fortsatte en bit in på 1990-talet, bedöms av de intervjuade ha gett relativt lite varaktiga resultat. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var dock stödet till rehabilitering av kraftverk viktigt för att upprätthålla elförsörjningen i landet. När det gäller stödet till det civila samhället är de intervjuade eniga om att det varit av stor betydelse, både för de organisationer som fått bidrag och för de befolkningsgrupper som organisationernas verksamhet omfattar. Däremot bedöms resultaten mindre positiva när det gäller att utveckla en fruktbar dialog och samarbete mellan staten och de enskilda organisationerna. Ett grundläggande problem i biståndssamarbetet har varit den bristande kontinuiteten bland tjänstemän på centrala myndigheter och institutioner. Liksom i många andra Latinamerikanska länder byts tjänstemän ut även på lägre nivåer när regeringsmakten skiftar efter ett val. Denna faktor har, tillsammans med skiftningarna i politisk vilja och möjlighet (som nämns ovan), utgjort en begränsning för biståndet till centrala myndigheters utveckling och verksamhet. På lokal och kommunal nivå har det dock varit bättre kontinuitet och mindre av hindrande politisk påverkan. Detta faktum återspeglas också i att de samarbeten som anses ha gett bäst resultat främst genomförts på lokal nivå (lokal utveckling, stöd småbönder, mm). Det lokala samarbetet innehåller oftast också ett stort mått av aktivt folkligt deltagande, vilket gör att dessa insatser kan ha en viktig funktion för stärkande av den lokala demokratin (i praktisk tillämpning). När det gäller det sätt som biståndssamarbetet genomförts på, framhåller de intervjuade i både Nicaragua och Sverige att svenskar i allmänhet varit öppna för att lyssna på nicaraguanska samarbetspartners, sätta sig in deras behov och förutsättningar, samt visat tillit till deras förmåga. Det svenska biståndet har inte kommit med färdiga lösningar, utan varit flexibelt och kunnat anpassas när förutsättningarna skiftat. Man anser även att det omfattande svenska stödet till det civila samhället har gett ett viktigt bidrag till att stärka demokratiska processer och det civila samhällets organisationer, samt att Sverige varit bland de mest aktiva när det gäller att skapa samordning med andra givare och ge Nicaragua en central roll i denna samordning. Sammantaget anser de intervjuade att kontakterna genomsyrats av långsiktighet, trovärdighet och respekt. Sverige har stått för ett långsiktigt engagemang kombinerat med en tydlig betoning av och stöd till demokratiska processer, mänskliga rättigheter för kvinnor och barn samt för aktivt folkligt deltagande i utvecklingsprocessen. Nils Öström Bifogat denna text som pdf fil för enkel läsning och utskrift.