Givarna måste delta i dialogen!

Det behövs mer av engagemang och ifrågasättande i biståndet. Givarna måste delta i dialogen och inte bara stå tysta inför det som sker. Det var en av slutsatserna under det inledande seminariet om samarbetet mellan Sverige och Nicaragua.

Utvecklingssamarbete i konflikt- och postkonfliktområden innebär särskilda utmaningar. Ett samtal om resultat och lärdomar efter 30 år av samarbete med Nicaragua fick därför inleda heldagsseminariet om Nicaraguabiståndet på Sida.

I panelen fanns fyra mycket rutinerade biståndsarbetare med lång erfarenhet av arbete i Nicaragua och andra länder som varit inblandat i krig eller andra konflikter :Göran Holmqvist, tidigare bl a generaldirektör för Sida, Hans Magnusson, chef för Sidas avdelning för Konflikt- och postkonfliktsamarbete, Mauricio Gomez, tidigare nicaraguansk biståndsminister med erfarenhet från arbete under fyra (!) presidenter och Pierre Schori, tidigare bl.a. svensk biståndsminister och FN-ambassadör.

Mauricio Gomez konstaterade inledningsvis att den regering som tillträdde 1990 stod inför en tredubbel övergångsprocess (transition).

– Vi skulle ta vårt samhälle från ett liv i krig till en tillvaro i fred, försöka ena familjer, byar och städer som hade kämpat på olika sidor under kriget och samtidigt få igång ekonomin och jobben. Vi skulle övergå från plan- till marknadsekonomi, från enpartistat till pluralism, konstaterade Mauricio Gomez.

Biståndet ökade efter hand liksom antalet givarländer, och i takt med det också givarnas krav på regeringen. Det gjorde biståndet mindre effektivt, fortsatte Mauricio Gomez: 

– Regeringen insåg snart att den egna kapaciteten att planera och administrera en statsbudget, hantera skatter och bistånd och bygga institutioner var alldeles för liten. När jag började arbeta med biståndet kring 1992 hade vi 500 projekt som skulle administreras. Vi skulle delta i konsultativa grupper och utarbeta fattigdomsbekämpningsstrategier. Idag kan jag se att vi inte klarade av att bygga långsiktigt hållbara strukturer med alla dessa krav. Det fanns ingen flexibilitet, vi var bundna av projekt och multilateralt stöd, och utrymmet att handla utifrån de behov vi själva ansåg vara viktiga var alltför litet, konstaterade Mauricio Gomez.

Pierre Schori inledde med att ge en bakgrund till utvecklingen i Centralamerika, från 80-talet och fram till idag. Han konstaterade att Centralamerika sedan 1980-talet gått från lågintensivt krig till lågintensiv demokrati.

– Alla grundorsaker till krig och konflikter finns fortfarande kvar – fattigdomen och de stora klyftorna. Våldet är ett jätteproblem i hela regionen. Det handlar om unga, fattiga män i städer som formas av en våldskultur.

Schori var djupt kritisk mot att Sverige lämnar Nicaragua utan att ha samrått med landets regering och övriga givarländer.

– Jag ifrågasätter det abrupta svenska uttåget ur Nicaragua. Det är okej att Sverige fokuserar på färre länder, men det är sättet man gör det på som jag vänder mig emot. Honduras har övergivits av biståndssamfundet, och när det gäller Nicaragua har man brutit mot reglerna i Parisdeklarationen genom att strunta i samråd. Det är märkligt att vi kräver att mottagarländerna ska läras sig ett bra styrelseskick medan vi själva tillåter oss att bryta mot de regler vi varit med och tagit fram!

Göran Holmqvist noterade att forskning visat att omkring hälften av världens postkonfliktländer återfaller i en konfliktsituation. Från den utgångspunkten har Utvecklingen i Nicaragua trots allt varit positiv.

– Ett viktigt bidrag var det svenska stödet i övergången från krig till fred. När sandinisterna förlorade valet 1990 var vi mycket tydliga med att stödet inte var till en viss regering, utan till ett folk. Detta bidrog till att vi kom att uppfattas ”honest brokers”, ärliga fredsmäklare. Och den rollen tror jag behövs.

Under 1990-talet ökade antalet givare kraftigt och en konsekvens blev att givarna helt kom att dominera Nicaragua.

– Givarna var alltför ivriga att införa förändringar som de ansåg nödvändiga, men som inte var förankrade i mottagarlandets kultur och strukturer. En följd av detta blev att institutioner som vi arbetade med kidnappades av andra krafter. Det blev korruptionsskandaler och vi kunde inte längre bidra med effektivt stöd.

Hans Magnusson, chef för konflikt- och postkonfliktländer på Sida, poängterade att i Nicaragua har samarbetet skett med den sittande regeringen, något som ofta inte är möjligt i många konflikt- och postkonfliktländer. Samtidigt har olika delar i den nicaraguanska statsapparaten fungerat olika bra:

– Polisväsendet i Nicaragua har fungerat bra, men domstolsväsendet i varit – och är starkt politiserat.  Ett av huvudproblemen i dagens Nicaragua är att det inte finns tillräckligt med politiskt stöd för at komma åt gamla, ineffektiva och korrupta strukturer.

Vad kunde givarna ha gjort bättre när de upptäckte att det fanns missförhållanden och korruption?

Mauricio Gomez ansåg att de borde ha sagt ifrån tydligare. Det behövs mer av öppen och rak debatt.

– Jag tycker att man ska stärka dialogen inom givar- och mottagarsamhället om hur biståndet kan bli så effektivt som möjligt. Det är bra med debatt och ifrågasättande! Efter regeringsskiftet 1990 hade vi massor av entusiastiska besökare från givarländerna. Ambassadörerna förde en öppen diskussion med oss och det civila samhället. Idag är ambassadörerna tysta och det är mycket svårt att få igång en dialog. Jag vet inte varför det är så. 

Agneta Carleson