Vad händer när givare drar sig ur?

Vems ansvar är det egentligen när givare drar sig ur ett land? Hur ska det internationella samfundet agera om det plötsligt uppstår stora luckor i planerad verksamhet om ett eller fler länder drar sig ur ett samarbete?

Detta är några av de saker som diskuteras på seminariet ”Who coordinates the development cooperation? - Challenges with phasing in and out on a national level from a Paris Declaration perspective”

Parisdeklarationen anger tydligt behovet av samordning mellan givarna när ett samarbete ska fasas ut. Än så länge finns det dock inga mekanismer eller system som styr hur detta ska gå till.

I både Honduras och Nicaragua drabbades länderna när Sverige fasade ut sitt samarbete utan att det fanns andra givare som kunde ta vid.

Det spanska institutet FRIDE har gjort två studier om utfasningen av det svenska biståndet. I en studie från 2007 analyseras Nicaraguas roll som det goda exemplet på samordning enligt Parisdeklarationen fram till regeringsskiftet 2007, och Sveriges framträdande roll i detta sammanhang. Det påpekas att enligt Parisdeklarationen ska givare samordna sitt bistånd till ett land, för att skapa en så rationell arbetsfördelning som möjligt. Enligt detta bör ett beslut att helt lämna ett land ske i en process där denna arbetsfördelning diskuteras på ett övergripande plan.

I studien om Honduras konstaterar FRIDE att Sverige lämnar ett land med svaga institutioner bakom sig som dessutom kommer att få stöd av en begränsad grupp givare.  

Läs båda rapporterna här:

http://www.fride.org/publication/285/nicaragua:-a-rude-awakening-for-the...

http://www.fride.org/publication/662/the-champions-orphans-honduras-says...

OECD/DAC har publicerat flera skrifter kring Parisagendan och givaransvaret. Se bifogade filer.

Bifogat dokument: 

Aid_Orphans_-_Whose_Responsibility.pdf

DAC_Good_Practice_Principles_on_Division_of_Labour.pdf